Björn Sandmark bloggar.

Igår kväll, den 2 juni, arrangerade några av Henric Holmbergs tidigare kollegor på Stadsteatern en minnesstund för Henric som lämnat oss. Jag var där ett par timmar men kunde inte stanna hela kvällen av olika skäl, så jag säger inget om själva programmet utöver att det var fint att se att så många vänner och kollegor samlas i Restaurang Tiljan för denna händelse.

För egen del vet jag inte hur många föreställningar med Henric som jag sett men det är många. Två saker sticker ut särskilt. Hans tolkning av Hitler i pjäsen om Albert Speer var lysande. Men för egen del minns jag ett annat ögonblick som jag aldrig kommer att glömma. Det var slutet i den monumentala, nästan fem timmar långa, uppsättningen ”Bibeln” på Stadsteatern efter en omarbetning av Niklas Rådström i regi av Stefan Metz. Jag såg den två gånger, våren 2012.

Minns inte detaljerna men däremot att Henric Holmberg kom fram, ganska långt ut mot scenkanten, möjligen pratade han med någon, minns inte det heller. Jag tror (trodde då) att han gestaltade djävulen, och han sade med ganska låg röst:

”Och jag är med Er alla dagar, intill tidens ände”

Ett citat ur bibeln, Matteus 28:20, några av de sista orden Jesus sade till sina lärjungar. Minnet av den scenen kommer att följa mig också, till den tidpunkten.

Horace Engdahl låter sig inte fångas, hans nya bok ”Själen och musiken”, skulle vid en hastig läsning kunna ses som en sorts självbiografi där musiken har burit honom genom livet.

Men Engdahl tar helt avstånd från autofiktionen och det egna livets betydelse som litterärt material. Istället väljer han att se sin historia som gammalt bohag som hamnat i solljuset efter en flytt eller vräkning, så att alla kan se det på gatan och det hugger till i hjärtat när man ser sina egna saker där, men det enda vettiga man kan göra är att leta upp ett bra kafé och låta livet gå vidare. Jag tänker på en ganska innehållsrik intervju Engdahl gav i GP för en tid sedan, där han berättade öppet om sitt liv och sin barndom i Karlskrona. Några melodislingor, till exempel om den första kärleken på lågstadiet, finns med i denna bok.

Istället för en självbiografi blir denna text en sorts fuga, där betydelsefulla ögonblick i livet blir olika melodislingor som tar olika vägar för att till slut passera en Engführung, (jag väljer det tyska ordet istället för det svenska, dels för att det är vackrare som ord, dels för att det ansluter elegant till namnet Engdahl) och möts i en coda, innan det är över.

Den första och mest drabbande melodislingan är den om mötet med Chopins Vals op. 64 nr 2; ”Den korta stund jag lyssnade – stycket tar tre och en halv minut – gav mig inte ett nytt glädjeämne. Den förändrade mitt liv.” Ett evigt ögonblick med andra ord, därefter får vi följa med i kampen om att lära sig spela stycket, hela tiden med ambitionen att lära sig spela allt av Chopin, något som dock ändå aldrig lyckades, som tur var, för hans närstående kanske. För att inte helt uppslukas av Chopin utvecklade han en struktur som gick ut på att istället spela Bach, inte konstigt att bokens form faktiskt liknar en fuga

Musikintresset ledde honom vidare till Wagner som får ett långt libretto och vars melodier slingrar vidare in i hans litterära intresse som senare blev hans yrke som kritiker, författare och akademiledamot. Slutet av boken är en på vissa sätt den Engführung som jag syftar på. Där sammansmälter Chopin, Brahms, Wagner med Mallarmé och på ett hörn Valery. Texten om Mallarmé är en Engführung av sju tidigare essäer som Engdahls skrivit om Mallarmé i olika publikationer. Där pressas alla bokens melodier ihop till en slutsats, och exploderar sedan i ett crescendo.

Engdahls början på kritikerbanan var som danskritiker. Han sammanfattar Mallarmés hållning till dansen i dennes Wagneressä att ”endast dansen, genom sin summariska skrift, kan översätta det flyktiga och plötsliga till idé. Dansen är själv flyktig, fast verklig, kommer ur intet och slocknar med rampljuset. Den liknar varat, löper genom tid och rum men skriver in sig beständigt i medvetandet hos den som ser den.”

För den musikintresserade finns flera ackord och slingor av stort intresse hos Wagner och Brahms, men jag väntade förgäves på att få läsa något om min viktigaste Brahmsmusik – ”Ein Deutsches Requiem”. Så jag lyssnade på det istället efter läsningen. Men det här är en bok om livet och musikens skönhet. Då kan ett Requiem vänta.

Textens coda när alla melodier egentligen passerat trångföringen kommer inte upp i slutet, utan snarare i mitten av boken, när cirkeln har slutits och han är tillbaka i barndomsstaden. ”Den glädje jag idag känner då jag går genom Karlskrona tillsammans med henne som nu och alltid delar mitt liv har lagt sig som ett fint hölje utanpå mina barndomsminnen, upphävt dem och samtidigt bevarat dem och enligt Hegels berömda formel givit dem deras slutgiltiga mening.”

Kvar blir kärleken och ögonblicket. And the rest is silence.

”Själen och musiken”

Horace Engdahl

Albert Bonniers förlag

Linnea Lindqvist, som är utbildad lärare i samhällskunskap och religion, och har jobbat i ett par decennier i skolans värld. I Göteborg var hon rektor i flera år på Hammarkullskolan, ett område i ytterstan som periodvis präglats av utanförskap och problematisk miljö på olika sätt. Under sin tid på skolan lyckade hon få med sig först lärarna, efter hand också eleverna på ett sätt som gjort Hammarkulleskolan till en framgångssaga.

Hon har publicerat tre böcker om skolan tidigare och nyss ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan”. (Mondial förlag) Mot slutet, som handlar om när det blivit officiellt att hon ska lämna Hammarkulleskolan och flyttta hem till Stockholm igen stöter hon på en elev som hon haft flera duster med genom åren och out of the blue säger han att han är ledsen att hon ska sluta och att han inte vill det. Det är sådana minnen man som lärare och rektor bär med sig resten av livet. Och här talar jag ur egen erfarenhet, efter att själv ha jobbat i tjugo år i skolan, som lärare, rektor och utbildningschef, även om jag aldrig kommit i närheten av den typen av resultat som Lindqvist har gjort.

Styrkan i denna bok, bortom det starka engagemanget, är att den har med både stora och små perspektiv. Boken börjar, efter en personlig berättelse om vägen in i skolan, i ett samtal med en elev som heter Esma och samtalet blir upptakten på en diskussion med hennes familj om hederskultur och kvinnoförtryck. Genom att berätta om dessa samtal sätter hon ljuset på de komplexa och ibland förfärliga frågeställningar som man kan hamna i när man arbetar på en skola i ett utsatt område.

Det som etsade sig fast allra mest hos mig var nioåriga Ayan, som plötsligt skulle åka till Somalia tre månader över sommaren och Linnea under samtalet, även det på hennes rum, inser att hon sannolikt ska könsstympas, något som Ayan ännu inte förstått fullt ut vidden av, hon har fått veta att hon ska ”göras ren” som sin äldre syster. Ayan var tydlig med att hon absolut inte ville åka till Somalia på sommaren och Linnea bad henne att inte berätta för föräldrarna om samtalet. Hon tog kontakt med Socialtjänsten direkt.

Linnea: ”Jag betraktade ryggtavlan på den lilla tjejen när hon lämnade mitt rum. Det krävs mod att berätta för skolans rektor, tänkte jag. Jag hade blivit påmind om hur viktigt vårt arbete är och och vilket privilegium det är att få arbeta i ett område där man kan göra skillnad på riktigt.”

Genom att stå på sig lyckades skolan och socialtjänsten avstyra det hela och föräldrarna gjorde en kortare resa till Somalia och Ayan var kvar i Sverige. Detta är ett exempel på de samtal som Linnea haft på sitt rum med olika elever genom åren. För den som någon gång suttit med en elev och efter hand dess familj är det stark igenkänning. Jag har aldrig diskuterat just könsstympning, men det finns ena uppsjö av omständigheter som gör att man som rektor till slut sitter där och pratar med elever och man känner en stor vanmakt och sorg över vad som händer.

Det är dock inte Rektor Linneas ingång, utan hon har en vilja av järn och en tro på att det går att förändra, klassen, skolan och samhället, trots ibland svåra omständigheter. Rektorsamtalen i boken exemplifierar komplexiteten och författaren följer upp med att redovisa den senaste forskningen kring könsstympning, segregation, religiösa frågeställningar och allt om skolan runt om i landet.

Uppgörelsen med de vinstdrivande skolorna är på pricken. Enkelt sammanfattat; om de kommunala skolorna måste ta hand om alla elever, även de med stora problem, skjuter skolans och kommunens kostnader i höjden. Friskolornas skolpeng baseras på kommunens kostnader, trots att man inte alls har den typen av elever med problem, vilket ökar möjligheterna för de allt större skolkoncernerna att ta ut vinster på elevernas och skattebetalarnas bekostnad. Detta är tyvärr en omständighet som jag känner igen allt för väl, trots att jag lämnade skolan 2008. Slutsats: inget har hänt på nästan 20 år.

Resultatet blir ökad segregation och allt större problem att hålla ihop både skolan och samhället. Något måste göras här, så är det bara. Linnea Lindqvist, som inte bara skriver böcker vid sidan av sitt arbete, har även en blogg och är medarbetare som krönikör på Expressens ledarsida. Jag läser alltid hennes texter där, som är lika vassa, sakliga och välformulerade.

Sammantaget är ”Vad jag pratar om när jag pratar om skolan” helt enkelt en lysande bok om första hand skolan och hur det är att jobba i områden som ofta har stora problem, men det är också en analys av samhället och den ger flera konkreta tips på hur man som rektor eller motsvarande måste förhålla sig till omvärlden och hur vi alla kan komma vidare med att förbättra integrationen. För det är vad som måste hända. Deportationer är inte framtiden. Jag läste ut den här boken igår kväll och är fortfarande helt uppfylld av den. Det är helt enkelt en lysande bok, som måste läsas av alla som är intresserade av det samhälle vi lever i.