Björn Sandmark bloggar

När. jag var fem-sex år visade min mormor Elin mig hur man mjölkar kor. Dels för hand, hur man klämde spenarna och drog dem neråt så att mjölken sputade ut i spannen, dels med en mjölkningsapparat som de hade i sin lilla ladugård där det fanns fyra kor, en häst som hette Goliat och trettio hönor som mormor nackade själv medan tårarna rann, när morfar hade dött och hon inte längre kunde vara kvar på gården. Det var 1965 tror jag, eller 1966.

Det är länge sedan nu, men bilderna kommer upp i mitt minne när jag läser Sanna Samuelssons debutroman ”Mjölkat”, som delvis handlar om barndomen på en större gård, men inte enbart. ”Mjölkat” är Samuelssons debut som författare och jag läser den med bara två påtvingade pauser. Jag vill inte sluta läsa den.

Berättelsen utspelar sig på en gård någonstans i Sverige. Ellen kommer tillbaka till den plats där hon växte upp och nyckeln till huset ligger kvar under den sten den alltid låg. De nya ägarna är på semester och hon flyttar helt enkelt in i huset. Grannen Max, en vän på gränsen till käraste, är tillbaka på sin föräldragård i närheten efter många år på kryssningsskepp som seglat runt om i hela världen.

Vad Ellen gör i storstaden hon bor, kanske Stockholm, framgår inte, kanske jobbar hennes älskade Diana på NK i centrala stan, vad vet jag. Det spelar ingen som helst roll. Det är möjligt att det finns självbiografiska inslag i denna roman, men det är inte vad jag läser som dess kärna.

Det som kännetecknar god litteratur är att den kan tolkas på nivåer som författaren möjligen tänkt in eller också inte. Jag vet med andra ord inte om Samuelsson skrivit en fiktiv berättelse som utgår från saknaden av familjen och livet på landet, eller om det i själva verket även är en sorts metaroman om en epok som är på väg att långsamt försvinna i Sverige – jordbrukets tid, en näring som funnits i tusen år på den svenska landsbygden. Båda perspektiven finns med och går ur och in i varandra på ett mycket smidigt sätt.

Kanske är det båda – en process av bearbetning av en försvunnen barndom och brådstörtat omkastad familjesituation när jordbruket inte längre lönade sig för hennes föräldrar och detta får tjäna som en bild av hur det svenska jordbrukssamhället upplöser sig själv inom några få decennier.

Det är åtminstone så jag läser berättelsen och slutkapitlet om hur det gick och vad som hände då ska jag inte avslöja här, läs hellre boken själv.  Men jag vill ändå säga att det var länge sedan jag blev så berörd av en svensk debutants första roman. Debatten om den svenska litteraturens kris blir i det sammanhanget helt enkelt överdriven. Här finns det som behövs; en berättelse, ett personligt anslag och en energi som jag inte ser så ofta.

I fredags hade vi en härlig eftermiddag med två fullsatta presentationer av spelåret 23/24. Som vanligt samverkade Backa Teater, Stora Teatern och Göteborgs Stadsteater och det blev en fin uppstart med många spännande föreställningar under året.

Nu på på fredag (1/9) är Berlinbaserade Schaubühne tillbaka på Stadsteatern med regissören Katie Mitchells uppsättning av Virginia Wolfs ”Orlando”. Föreställningen är en samproduktion inom vårt europeiska teaternätverk Prospero och vi är stolta medproducenter av denna vackra och vindlande historia genom de senaste 400 åren. Orlando startar sin resa som en ung man i början av 1600-talet och landar i 2000-talet som kvinna. Huvudrollen spelas av Jenny König, medlem av Schaubühnes ensemble. König har stått tidigare på Stadsteaterns scen, senast 2016 när hon spelade huvudrollen i Katie Mitchells ”Forbidden Zone” om 1900-talets såriga historia.

Jag såg både genrepet och premiären i Berlin i september 2019 och det känns som om det var väldigt länge sedan när man tänker på allt som hänt sedan dess. Men nu har man turnerat runt i Europa och föreställningen sitter perfekt, senast fantastiskt mottagande Teatros del Canal i Madrid i april, bara någon vecka innan Stadsteatern gästspelade där med  Ingmar Bergmans ”Tystnaden” av Dead Centre.

Att ”Orlando” utspelar sig under 400 år passar utmärkt nu eftersom gästspelet är vårt bidrag till Göteborgs 400-årsfirande. Vi får också ett särskilt stöd från Göteborg & Co:s jubileumsfond och från Goethe Institut som också firar – i år att man varit på plats i Sverige i 60 år. Stort tack till båda!

Säger som Bob Dylan: ”Don´t You dare to miss it!”

På Etnografiska museet i Göteborg kallade vi El Calendario 179:an. Det är förstås mer praktiskt att ha specifika namn. Det är lätt att blanda ihop nummer. Men det var då det.

Att försöka tolka en sådan bildsvit är verkligen inte lätt, för att inte säga omöjligt. Din fråga om den skall räknas till Paracaskulturen eller Nascakulturen kan nog bara de som grävde fram den svara på. Ingen tvekar väl om att den legat i en grav på Paracashalvön. Gravarna i Nascakulturen är gjorda på ett helt annat sätt.

Det fanns ett litet museum i närheten av där utgrävningarna gjordes, tyvärr finns inte det kvar längre. Det förstördes vid en tsunami, jag har inte sett några bilder från den händelsen. Där fanns ingen annan bebyggelse – bara den byggnad då jag var där 1999. Det var ett litet museum som visade förhållandena innan själva Paracaskulturen kom till. Själva halvön, längre ut, är en mycket vacker öken. Färgskiftningarna och ljuset, det är kanske så det blir när det är vatten nästan runt om.

Sven-Erik Isacsson, f. d. chefen på Etnografiska museet, hade en idé om att flera länder som hade textilier från kulturen skulle gå samman och göra ett digitalt museum över alla textilier, just på den platsen, för att inte behöva frakta dem om allt skulle lämnas tillbaka. Det var ju tur att det inte blev så – med det var verkligen ingen plats där man tänkte att det skulle kunna bli en tsunami. Området låg inte alls vid vattnet, det var som en liten dal in mellan stora kullar. Hans tanke var fin, jag tycker att den borde vara möjlig att genomföra på något annat sätt och i många olika sammanhang.

Frågan om Kalendern ska räknas till Paracas eller Nasca är inte så lätt. Jag tänker att inga kulturer försvinner eller går upp i en annan så snabbt att man kan tidsbestämma det, särskilt inte när det gäller högt utvecklade hantverk. Kulturövergångar sker överallt och hela tiden, att sätta gränserna kan man bara göra om man har tillräckligt med fakta.

Det fanns en annan historia om 179:an. Det var att Kalendern låg överst på ett stort gravbylte och att alla textilierna i det byltet skulle vara de som kom till Göteborg. Men – någon bekräftelse på det finns troligen inte heller. Det har helt säkert varit så att att Paracas var en erkänd gravplats där högt stående personer begravdes. Det var troligen ingen av dem som begravdes där som bott på Paracashalvön, utan de stora gravbyltena var personer med hög status. Att det skulle kommit personer även från Nasca är inte alls otroligt. Nasca ligger bara en bit bort. Titta gärna på en karta hur halvön ser ut och och var gravarna låg. Jag har inte tagit med sådana fakta i min bok eftersom det var själva textilierna jag ville dokumentera och förklara.

Många av figurerna i Kalendern är svårtydda, andra är klara och tydliga som krabban, grodan och de dansande flickorna. Andra ser ut att vara sammansatta varelser som håller i andra figurer och är lite svårtolkade. De verkar vara figurer som är sammansatta av olika väsen, från olika element. Ett tydligt exempel är valen, som är både räv och fågel. Djuret representerar alltså luft, jord och vatten.

Om man ser på alla textilierna, tror jag att det måste ha varit folk från många olika grupper som kommit med gåvor till begravningarna. Det skulle förklara varför de skiljer sig åt. En berömd ”härskare” drog förmodligen mycket folk till just sin begravning. Om det har kommit några från Nasca är det ju inte alls otroligt.

Allt detta är mina lösa tankar. Jag har svårt att tänka mig att sådana stora händelser som en begravning på Paracashalvön skulle kunna ske utan interaktion mellan många olika grupper av människor. Det fanns ju inte så mycket annat att haka upp händelser på i den delen av världen, annat än att vi alla människor, oavsett tid och rum uppvisar likartade beteenden. Det är också vad jag försöker visa i min bok – hur trådens historia och vävnadskulturen faktiskt fanns runt om i världen på liknande sätt, trots att det ligger oceaner emellan. Det är också det som gör det extra spännande att undersöka dessa föremål på djupet, något jag haft förmånen att få göra.

Kerstin Paradis Gustafsson

 

SLUTREPLIK

Stort tack för att Du tagit Dig tid att fördjupa denna diskussion, som gett mig, och förhoppningsvis andra läsare ny kunskap och mycket att fundera över.   Jag besökte Paracashalvön två gånger på våren 2014 och då fanns det där ett mycket litet hus som informerade om kulturen och dess historia., troligen en tillfällig lösning efter att museet förstörts. Men Paracaskulturen fanns representerad på historiska och arkeologiska museer runt om i Lima.

2021 öppnade man en del av det nya, stora kulturhistoriska museet MUNA  (The National Museum of Peru) i södra Lima. Det beräknas bli helt klart 2024. Det kommer att visa över en halv miljon föremål från den pre-columbianska tiden (där Paracas och Nasca ingår) och Incaperioden.

Det var en fantastisk upplevelse att ströva omkring där i Cerro Colorado och vi var på en plats som sannolikt var ganska nära gravplatsen Necropolis de Warykayan, där en stor del av de textilier som fördes till Göteborg kom ifrån.  När vi var ute med båt, utanför Paracashalvön, blev det särskilt klart hur nära Nasca verkligen är. Det som gjort Nasca mest känt är de specifika sandskulpturer som tillverkades och som fortfarande finns kvar. Man lyckades uppfinna någon sorts ”klister” som gjorde att sanden inte fallit isär under de här två tusen åren. Jag såg två stora föremål som liknade trearmade ljusstakar, men det var nog inte det som de skulle föreställa.

Så givetvis kan man inte dra några specifika gränser i tiden. Nascakulturen tog över och Paracaskulturen försvann mer eller mindre runt år 0. Ingen vet varför och det är förstås fullt möjligt att personer från Nasca vid någon tidpunkt även använde Necropolis de Warykayan för begravningar. De var kanske inte ens fiender, utan bara möttes i en normal historisk utveckling.

Hur som helst, Paracaskulturen är fascinerande och Din bok bidrar till att fördjupa kunskaperna om den på ett storartat sätt. Vi drar nu ett streck i den här debatten och jag väljer att avsluta med ett citat av Anne Paul, som skrev en fin bok som dokumenterade Göteborgssamlingen på 1970-talet. Citatet sammanfattar upplevelsen att stå på en ökenkulle i Cerro Colorado och se ut över Stilla havet.

Björn Sandmark

 

”Atmospheric conditions on the Paracas peninsula fluctuate throughout the day. Dawn is foggy, cool and calm, while midday is very warm with generally hazy skies. The most climatically active time of the day is the late afternoon, when strong winds blowing from the southwest, send silt and sweeping over the surface of the peninsula with relentless intensity (the word paracas means dust storm in Quechua). This brief turbulence subsides by dusk, and the air becomes cold and still.”

Anne Paul   Paracas Textiles (1979)

 

Läs gärna också Paracastextilierna i Göteborg. Vem äger det globala kulturarvet av Ann-Marie Ljungberg och mig, Bokförlaget Korpen 2019.