Igår deltog jag i ett seminarium vid Högskolan för Scen och Musik i Göteborg, som uppmärksammade de tyske barocktonsättaren Matthias Weckmans fyrahundraårsjubileum. Temat var ”Musik och konst i kristid”. Utgångspunkten var ett verk av Weckman som skapats efter att pesten dödade 60 procent av Hamburgs befolkning, bland andra Weckmans fru och flera vänner och medarbetare. Verket hette Wie liegt die Stadt so wüste och denna panorering över den folktomma och nästan helt utslagna staden kunde lika gärna gälla samma stad några hundra år senare efter britternas terrorbombningar under Andra världskriget, eller Aleppo idag, kanske i gryningen, under någon tillfällig vapenvila.
Vad har då det med nobelpriset till Bob Dylan att göra? Ingenting alls förstås, eller kanske allt, beroende på hur man väljer att se på det. Initiativtagaren till gårdagens seminarium, musikprofessorn Hans Davidsson, pekade på det uppenbara i musikens kraft, konstens möjlighet att hjälpa någon att resa sig ur ett ohyggligt kaos och försöka fånga ett ögonblick av sanning, av renhet, av lycka eller smärta, och kunna leva vidare, trots allt. Sökandet efter det där magiska ögonblicket är troligtvis något som förenar många konstnärer, både historiskt i tiden och i rummet över hela världen. Alldeles oavsett kultur, kön, ålder, religion, identitet, sexuell läggning eller andra identitetsskapande faktorer som de senaste åren skymtat fram som en allt viktigare bedömningsgrund för konstens kvalitet eller aktualitet.
Sannolikt skiftar också upplevelserna av detta konstens enigma, mysterium, på väldigt många sätt över tid och inte minst över genregränserna mellan bildkonst, textilkonst, skulptur, musik, litteratur, filmkonst, scenkonst och alla andra områden som ligger i gränslandet mellan hantverk och konst. En iakttagelse som jag tror att jag delar med ganska många är att gränserna sedan några år blivit allt mer oklara och ganska ofta ser vi hur olika genrer smälter samman och skapar helt nya uttryck. Detta gäller inte minst scenkonsten, som sedan ett par år upptar en allt större del av mitt liv.
Det som kanske fascinerar mig allra mest med scenkonsten är att det går att se många föreställningar som är av väldigt hög kvalitet – alldeles oavsett om det är på Göteborgs Dramatiska Teater i backen nedanför Stigbergstorget eller om det är på Schaubühne i Berlin. Men ändå är det inte alltid som det där speciella ögonblicket infinner sig, när det som händer på scenen svävar för någon minut, vibrerande i luften, skimrande, för att sedan sjunka ned igen på tiljorna och föreställningen fortsätter enligt manus och regins intentioner. Det är vad jag just nu vill identifiera som teaterns enigma.
Och här har teatern många likheter med Bob Dylans litterärt laddade musik, hans musikaliska scenkonst. Dylan är en modern representant för barden, som funnits sedan tidernas begynnelse. Jag såg att Horace Engdahl i SvD liknade Dylan vid Pindaros, vars texter finns kvar, åtminstone fragment av dem. Hur de sjöngs kan vi bara gissa oss till. Under tiden för Svenska Akademins tillkomst var Carl-Michael Bellman en ledande svensk trubadur, vars musik fortfarande lever, i rakt nedstigande led hos Evert Taube och hans efterföljare inom rockmusiken såsom Björn Afzelius, Mikael Wiehe, eller på senare år Håkan Hellström.
Bob Dylans rötter finns i amerikansk folkmusik, i den svarta amerikanska södern, men även på annat håll på kontinenten som hos Woodie Guthrie, och även från Leadbelly till Frank Sinatra. För mig är debatten efter prisets tillkännagivande glädjande just för att den förts med sådan intensitet och engagemang. När ett nobelpris i litteratur över hela världen kan skapa den typen av diskussioner om konsten och dess värde är det omöjligt att kategorisera pristagaren som en halvdöd vit man utan relevans för samtidens viktiga frågor. Inget pris tidigare, som jag upplevt, har varit i närheten av en sådan diskussion. Det märkliga är att Dylan nästan alltid, i över femtio år har väckt den typen av för-och-emot-diskussioner.
För egen del tycker jag att det finns vissa likheter med Dylans konstnärliga verk och teaterns enigma. Dylans ständiga rörlighet, under hela hans verksamma liv, har snarare handlat om att överge en upparbetad position än att hålla fast den. Vid en jämförelse med Rolling Stones som hållit på ungefär lika länge är det tydligt hur det brittiska rockbandet utvecklat och förbättrat sin stil under de här 55 åren, men behållit den. Dylan har varit folksångare, rockmusiker, spelat reagge-inspirerat, haft politiska, religiösa och konstnärliga kriser från dag ett. Och det är själva lämnandet, flykten, som på något vis är den ontologiska grundhållningen. En filosofisk förenkling skulle kunna vara att använda Jean-Paul Sartres begreppspar Varat och intet. Rolling Stones står för den metafysiska närvaron på scenen, för varat. Bob Dylan är istället den fysiska frånvaron personifierad. Pratar nästan aldrig med publiken, har tre dagar efter tillkännagivandet ännu inte kommenterat priset, ingen vet egentligen var han är när han inte står på scenen.
Och om man ser till hela hans produktion finns det onekligen en hel del texter som inte bär utan musik eller scenisk närvaro. Men på samma sätt som med andra konstformer finns det i Dylans fall en ännu större uppsjö av förklarande, extatiska, vibrerande texter som rör sig längst in mot djupet av det mänskliga livet och dess alla faser och tillstånd. Bob Dylans konst är en gåta. Hans persona är en gåta. Men han skapar de där enigmatiska ögonblicken på scenen när allt där lyfter under några sekunder, det som är värt allt. Konstens enigma.
